Först brukar folk man träffar bli imponerade, sedan lite rädda och så kommer frågan: Varför har du en sådan stor hund? Följt av: Den där måste behöva mycket motion? Och sedan: Men den där hunden måste äta er ur huset!

Barn reagerar ofta annorlunda. När vi hade vår stora Baloo skrek de högt. " Å. vilken stor hund! Får vi klappa!" Eller: "Titta Båtsman!" Och till sist, till föräldrarnas stora förskräckelse: "Mamma, en sådan där hund vill jag ha!".

Ja, inte ska man vara rädd för att synas om man väljer att skaffa sig en leonberger!!!

Själv föll jag pladask för rasen första gången jag såg den. Det var Lena Lindgrens hundar som fullständigt charmade mig. Jag sa, precis som barnen brukar göra. En sådan där hund ska jag ha! Sedan gick det ett antal år, men jag kunde aldrig glömma de stora, snälla och helt underbara lejon som jag träffade mitt första år som ny student i Umeå.

Sagt och gjort. Strax efter jag och min pojkvän flyttat in i vår första lägenhet bestämde vi oss för att köpa hund. Jag hade lyckats övertyga honom om att en leonberger skulle det vara, ingenting annat. Han hade aldrig haft hund tidigare och var väl lite skeptisk, men skam den som ger sig. Det var så Baloo kom in i vårt liv och vi har aldrig ångrat det en endaste sekund. Han var helt enkelt underbar. Nu har vi den lika underbara tjejen Eolia som också har lyckats charma oss totalt.

Så tillbaks till frågorna och svaren jag kan ge efter sju år med rasen.

Jag vet att jag är partisk när jag säger att det inte går att ha någon annan ras än leonberger. Men, tro mig, ni kommer inte att ångra er. Ja, de är visserligen stora, men något problem har det aldrig varit.

Vi bodde i lägenhet de första fyra åren med Baloo och det var inga som helst problem. Han fann sig i allt. Med en reservation, bara han fick vara med oss jämt. Sitta i bilen eller på balkongen gick lika bra som att gå promenader eller bara tokbusa med hundkompisar. Trots sin storlek var han en mycket försiktig hund. Kom det valpar lade han sig ner och busade, barnen fick krama honom hur mycket som helst och i trånga utrymmen backade han ut med en otrolig precision. Ja, visst liknade man ibland betjänten på nyårsafton när man vände för att gå ut ur köket och snubblade på ett sovande lejon som tog upp hela golvytan, men sådant vänjer man sig också vid.

Varför folk får för sig att de behöver extrem mycket motion förstår jag inte. Visst ska de ha motion, men för oss har det inneburit promenader i skog och mark. Med en överlycklig vovve skuttande bredvid. Inte tre mil på cykel eller ett maratonlopp. Sedan är jag av den uppfattningen att mental stimulans är nog så viktigt. Leonbergern älskar exempelvis att spåra och det finns inget som gör en hund så trött som att använda huvudet. Den naturliga instinkten att rädda allt och alla som finns i vatten är också populär motion för en leonberger.

Den sista frågan, som gäller mat, måste jag väl hålla med om att det är klart att en stor hund äter mer än en liten. Men de utgifterna känns inte alls betungande med tanke på vad man får för pengarna. En stor och gosig vän som alltid finns vid din sida redo för nya äventyr tillsammans med dig.

För att få veta mer om rasen, kika in på den svenska Leonbergerklubbens hemsida